50ohm-contents-dl/contents/sections/ssb_3.md

För att minska den största bandbredden hos en utsänd SSB-signal och utnyttja det tillgängliga frekvensspektrumet effektivt bör den största LF-modulationsbandbredden hos en SSB-signal inte vara mer än \qty{2,7}{\kilo\hertz}. Det möjliggör ett minsta avstånd mellan SSB-signaler på \qty{3}{\kilo\hertz} för störningsfri drift.

Överstyrs en SSB-signal i sändarens modulator uppstår distorsion som ger spuriösa utsändningar. Dessa kallas i dagligt tal ”splatter” och kan störa angränsande utsändningar, eftersom sändsignalens bandbredd i det fallet överskrider de önskade \qty{2,7}{\kilo\hertz}.

Allas tal har ett individuellt frekvensspektrum. För bästa möjliga förståelighet vid SSB-utsändningar bör talfrekvenser i det högre området höjas och i de lägre frekvensområdena dämpas. För det används en equalizer i sändarens mikrofonförstärkare, som gör det möjligt att individuellt ställa in frekvenssvaret hos modulationssignalen. På så sätt anpassas mikrofonens frekvenssvar optimalt till respektive operatör.

---

För att bedöma envelopens form hos en SSB-sändare med avseende på kvalitet och linjäritet kan man använda en tvåtonssignal för att modulera SSB-sändaren. Då moduleras SSB-sändaren med en LF-signal som består av två överlagrade LF-frekvenser. Dessa LF-frekvenser får inte stå i ett heltalsförhållande till varandra. Genom överlagringen uppstår maxima och minima (nollgenomgångar) i den utsända HF-signalen. För modulationen kan man t.ex. använda en ton på \qty{700}{\hertz} och en på \qty{1200}{\hertz}. När HF-signalen mäts med ett oscilloskop (över en lastresistans) ger det en svävning av HF på \qty{500}{\hertz}, som i idealfallet bör vara sinusformad. Tvåtonssignalen gör det också möjligt att mäta envelopeffekten (PEP) hos en SSB-sändare genom att visa kurvformen på oscilloskopet.

[picture:1092:a_ssb_zweiton:Tvåtonssignal för bedömning av envelopens form hos en SSB-sändare]

Figur [ref:a_ssb_zweiton] visar i 1. en entonssignal, alltså en enkel sinusformad LF-ton. I 2. och 3. visas hur denna entonssignal omsätts till HF vid AM respektive SSB. SSB-signalen i 3. består av en enda HF-komponent med konstant amplitud och ser därmed ut som en omodulerad HF-bärvåg på en frekvens som är förskjuten i förhållande till den undertryckta bärvågen. Med en sådan entonssignal kan en SSB-sändares kvalitet och linjäritet bara bedömas i begränsad utsträckning; framför allt uppstår inga meningsfulla intermodulationsprodukter mellan flera nyttosignaler.

I 4. syns en tvåtons-nyttosignal som består av överlagringen av två sinustoner på \qty{700}{\hertz} och \qty{1200}{\hertz}. I 5. och 6. visas hur denna tvåtonssignal omsätts till HF vid AM respektive SSB. Vid SSB-tvåtonssignalen i 6. uppstår två HF-komponenter med \qty{500}{\hertz} mellanrum. Deras överlagring ger en periodisk svävning i HF-envelopen med differensfrekvensen \qty{500}{\hertz}. Denna envelop gör det möjligt att mäta toppenvelopeffekten (PEP) och används samtidigt för att bedöma sändarens linjäritet, eftersom olinjäriteter ger extra intermodulationsprodukter i spektrumet.

I följande uppgifter måste sändarens uteffekt bestämmas som toppenvelopeffekt (PEP). PEP beskriver den effektiva effekt som sändaren avger vid toppen av modulationsenvelopen. Den avser alltså inte medeleffekten över hela moduleringen utan effektvärdet i envelopens maximum, som i figur [ref:a_pep_hüllkurve]. Toppspänningen för att beräkna effektivvärdet kan man avläsa i oscillogrammet. Då måste man tänka på probens dämpningsfaktor.

[picture:875:a_pep_hüllkurve:Modulationsenvelop för effektberäkning]